Kamphundar.. skriven av en vän till mig!
Kamphundarnas kamp om sin existens !
Kamphundens vara eller inte vara är en het debatt nu i många kretsar. Många vill förbjuda dessa raser helt och hållet. Tyvärr är det väl så att det är de som vet minst om kamphundar som ropar högst. En mycket enkel lösning på detta problem hade istället varit att införa licens eller något slags förarbevis. Det finns vetenskapliga bevis på att hundar får oss att må bra både fysiskt och psykiskt. Användandet av hund växer även i vården. En vårdhund kan nå fram till en sjuk människa där människan själv går bet. Varför inte ta vara på denna egenskap ? Det finns faktiskt vårdhundar som tillhör kategorin kamphund. Det är inga bitska, dräglande monster som har fått licens att jobba som vårdhund. Det handlar egentligen inte så mycket om rasen, utan hanteringen av den individuella hunden.
Vad är då en Kamphund ? Det är inte som vissa tror, en ras utan en grupp av raser som går under den benämningen.
”Med en hund av kamphundsras avses en hund tillhörande någon av de raser till vilka kamphundar historiskt hört. Exempel på sådana raser är bullterrier, amerikans staffordshire terrier, tosa inu, bulldogg, amerikans pitbullterrier (pitbull) och staffordshire bullterrier” (SOU 2003:46).(www.djurportalen.se)
Det blir inte lätt att förbjuda alla dessa raser och alla blandraser från dessa som kommer att dyka upp. Varför inte istället se till individen. En farlig hund behöver inte automatiskt vara av kamphundsras.
Enligt Guidelines for regulating dangerous or vicious dogs, anser man att en hunds
tendens till att bita är en produkt av fem faktorer :
* Hundens genetiska tendens till att vara aggressiv
* Hundens tidiga socialträning vid människor
* Hundens träning för lydnad eller för kamp
* Hur väl hunden omhändertas av ägaren samt dennes övervakning
* Offrets beteende
Här ser man tydligt att människan i 4 fall av 5, är den som i grunden orsakar ett bett.
När det gäller bitstatistiken så ligger faktiskt taxen och Chihuahuan högst. Stora hundraser ger ofta stora skador medans mindre raser ger mindre skador. På grund av detta, blir småraserna därför underrepresenterade i massmedia. På (www.djurskyddsportalen.se) kan man läsa att ”SOU (Statens Offentliga Utredningar) (2003:46) har tagit del av uppgifter från svensk sjukvård som klart visar att de flesta angreppen på människor och andra djur utförs av vanliga sällskapshundar. Dessutom visar dessa uppgifter att det allra vanligaste är att det är ägaren själv, ägarens familj eller en bekant som blir angripen (uppgifter svensk sjukvård in SOU 2003:46)”.
För att komma åt problemet med kamphundar skulle det behövas någon form av utbildning. Köper du en högenergihund måste du träna och arbeta med din hund så att den får ut sin energi och därmed mår bra. Man kan styra om kamplusten till något positivt och inte till att låta hunden slåss. Man bör informera och utbilda så att dessa hundägare vet vad de har i andra ändan av kopplet. Om vi skulle ställa högre krav på hundägaren så kommer vi åt dessa som skaffar kamphundar som statuspryl, för kriminell verksamhet eller för att skapa sig ett ”häftigt” rykte. För att få äga en kamphund bör man kunna visa upp ett förarbevis eller en licens, ett bevis på att man vet vad man har att göra med.
Att förbjuda kamphundsraserna kommer inte att fungera. Det finns andra länder med liknande regelverk där det visat sig att människor som över huvud taget inte bör ha hund har valt just de raser som samhället har pekat ut som särskilt farliga. Det kommer också bli problem när blandraserna kommer. Hur många generationer tillbaka ska vi spåra kamphunden ? Vi har redan en lag. Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150). Redan där finns det brister. Den som är under 15 år kan inte få föreläggande eller hundförbud. Tänk er vad många barn vi kommer att ha som står som ägare till en kamphund.
Vill vi verkligen ha fler förbud i Sverige? Nej, utbilda människor istället.
Det visar sig tyvärr så att det oftast är hunden som faller offer för oss människor, än att vi faller offer för hunden.
”Visst kan hundar vara farliga. Vart tionde år sker det en olycka med dödlig utgång i Sverige. Men det är inte mycket jämfört med hästar där motsvarande siffra är två dödsolyckor per år.” (tidningen Hundliv.Sandra Lundgren)
Kamphundens vara eller inte vara är en het debatt nu i många kretsar. Många vill förbjuda dessa raser helt och hållet. Tyvärr är det väl så att det är de som vet minst om kamphundar som ropar högst. En mycket enkel lösning på detta problem hade istället varit att införa licens eller något slags förarbevis. Det finns vetenskapliga bevis på att hundar får oss att må bra både fysiskt och psykiskt. Användandet av hund växer även i vården. En vårdhund kan nå fram till en sjuk människa där människan själv går bet. Varför inte ta vara på denna egenskap ? Det finns faktiskt vårdhundar som tillhör kategorin kamphund. Det är inga bitska, dräglande monster som har fått licens att jobba som vårdhund. Det handlar egentligen inte så mycket om rasen, utan hanteringen av den individuella hunden.
Vad är då en Kamphund ? Det är inte som vissa tror, en ras utan en grupp av raser som går under den benämningen.
”Med en hund av kamphundsras avses en hund tillhörande någon av de raser till vilka kamphundar historiskt hört. Exempel på sådana raser är bullterrier, amerikans staffordshire terrier, tosa inu, bulldogg, amerikans pitbullterrier (pitbull) och staffordshire bullterrier” (SOU 2003:46).(www.djurportalen.se)
Det blir inte lätt att förbjuda alla dessa raser och alla blandraser från dessa som kommer att dyka upp. Varför inte istället se till individen. En farlig hund behöver inte automatiskt vara av kamphundsras.
Enligt Guidelines for regulating dangerous or vicious dogs, anser man att en hunds
tendens till att bita är en produkt av fem faktorer :
* Hundens genetiska tendens till att vara aggressiv
* Hundens tidiga socialträning vid människor
* Hundens träning för lydnad eller för kamp
* Hur väl hunden omhändertas av ägaren samt dennes övervakning
* Offrets beteende
Här ser man tydligt att människan i 4 fall av 5, är den som i grunden orsakar ett bett.
När det gäller bitstatistiken så ligger faktiskt taxen och Chihuahuan högst. Stora hundraser ger ofta stora skador medans mindre raser ger mindre skador. På grund av detta, blir småraserna därför underrepresenterade i massmedia. På (www.djurskyddsportalen.se) kan man läsa att ”SOU (Statens Offentliga Utredningar) (2003:46) har tagit del av uppgifter från svensk sjukvård som klart visar att de flesta angreppen på människor och andra djur utförs av vanliga sällskapshundar. Dessutom visar dessa uppgifter att det allra vanligaste är att det är ägaren själv, ägarens familj eller en bekant som blir angripen (uppgifter svensk sjukvård in SOU 2003:46)”.
För att komma åt problemet med kamphundar skulle det behövas någon form av utbildning. Köper du en högenergihund måste du träna och arbeta med din hund så att den får ut sin energi och därmed mår bra. Man kan styra om kamplusten till något positivt och inte till att låta hunden slåss. Man bör informera och utbilda så att dessa hundägare vet vad de har i andra ändan av kopplet. Om vi skulle ställa högre krav på hundägaren så kommer vi åt dessa som skaffar kamphundar som statuspryl, för kriminell verksamhet eller för att skapa sig ett ”häftigt” rykte. För att få äga en kamphund bör man kunna visa upp ett förarbevis eller en licens, ett bevis på att man vet vad man har att göra med.
Att förbjuda kamphundsraserna kommer inte att fungera. Det finns andra länder med liknande regelverk där det visat sig att människor som över huvud taget inte bör ha hund har valt just de raser som samhället har pekat ut som särskilt farliga. Det kommer också bli problem när blandraserna kommer. Hur många generationer tillbaka ska vi spåra kamphunden ? Vi har redan en lag. Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150). Redan där finns det brister. Den som är under 15 år kan inte få föreläggande eller hundförbud. Tänk er vad många barn vi kommer att ha som står som ägare till en kamphund.
Vill vi verkligen ha fler förbud i Sverige? Nej, utbilda människor istället.
Det visar sig tyvärr så att det oftast är hunden som faller offer för oss människor, än att vi faller offer för hunden.
”Visst kan hundar vara farliga. Vart tionde år sker det en olycka med dödlig utgång i Sverige. Men det är inte mycket jämfört med hästar där motsvarande siffra är två dödsolyckor per år.” (tidningen Hundliv.Sandra Lundgren)
Kommentarer
Trackback
