scorpionmum

Hmm jag har en liten fascination för en del psykologi och idag blev jag fascinerad av "inskolnings chefen" på förskolan...
Vi skulle ha ett "samtal" om hur JAG hade tyckt att inskolningen för Spökdjuret hade gått...

Det var där jag såg de... Människan kröp liksom ihop lite (knappt synbart!) i stolen och bara väntade på all hemska kritik som skulle komma... Men jag hade ju INGEN kritik att ge!

Varför blir en del människor (faktiskt dom flesta jag mött!) rädda eller till och med går i försvars ställning så fort de vankas lite kritik... Man borde ju suga åt sig och/eller tänka igenom vad man kunde gjort bättre och förbättra sig som människa!

Jag är säkert likadan men jag LÄR mig av kritiken eller misstagen jag gjort....
Men jag blev så fascinerad av den där ihopkrupna, försvars inställda människan som jag pratade med... De som var ännu roligare att se var att ju mer jag pratade gott om inskolningen dessto mer rätade människan på sig i stolen!

Är vi rädda för lite kritik eller är de bara en instinkt vi har att sjunka ihop och se skamsna ut när vi får kritik??
Intressant möte kan jag säga och jag och min kufiska "hobby" fick lite tankenötter... ;)

Jag var iaf nöjd med mötet för jag fick både en del att tänka på och en del stolta stunder över mina båda söner som sköter sig exemplariskt på dagis ;)
//Malinsky!