scorpionmum

Hahaha lite så typ... Kanske inte bästa meningen att börja ett CV med, men de är så jag i nuvarande läge känner mig som...

 

Inget verkar funka hemma och de jag numera får höra är att jag bara är sur och har "hormonsvängningar"....

Försöker att ändra mig och ändra sättet att säga ngt på... Men de verkar verkligen som om jag inte har fattat grejen?? hahaha.. Jaja någon måste ju vara skurken oxå...eller?!

 

Jag antar att jag kan ta den rollen ett tag... Även om de svider i mitt mamma hjärta av att höra att jag ständigt är dum eller får sura miner istället för lite goz och mys... :/

 

De är lite jobbigt och man blir gråtfärdig av frustration. De värsta är nog på morgonen då jag numera knappt får pussa eller krama mina stora pojkar pga skrik, bråk eller ngn annan bagatell sak...

Hur länge är man stämplad som "skurk" och överreagerar jag?!

 

Lite jobbigt ibland att gå till skolan när man sett att ngn har en dålig dag och man inte är tillgänglig hemma...

Men jag gör ju de här för dom och jag har de som matra på skolan... Men visst jag har mina "weak-days" oxå och då måste jag bara få vara de... Jag menar jag är inte superhjälte bara för att jag kämpar.... Jag är BARA människa som vill göra de bästa för min familj...

 

Alla berömmer mig och tycker att jag är stark.. men vet ni vad.. de är jag inte.. jag är feg, livrädd, gråtfärdig och trött på att "vara stark" :( Ibland önskar jag att jag kunde vara liten och bara krypa upp hos mamma eller pappa och gråta lite och känna en hand som stryker mig över håret och som säger att ALLT KOMMER BLI BRA...

 

Men jag är vuxen nu.. jag borde kunna detta nu... JAG KAN detta nu... men ÄNDÅ! :(

Men man får kämpa på och hoppas att de man gör räknas och att barnen kanske ngn gång i framtiden uppskattar vad man kämpade för deras skull.... (ja jag vet att de kan dröja, men de är de värt de!!!!!!)

 

Sorry för allt "gnäll" men jag kände att jag behövde de...//Malinsky!!

Idag kände jag att de blev lite för farligt att fortsätta mitt arbete på skolan.

Sitter just nu i en rätt häftig maskin och den går sååå nedrans fort att man har inte en suck till att reagera om ngt går förfärligt fel...

 

Man är lite på tårna kan jag säga.. hur som haver så har jag nu gjort tre olika program till denna maskin men idag skulle jag göra ett fjärde och av ngn anledning så fick jag en känsla av att detta inte skulle gå så smidigt som de gjort med dom andra programmen...

 

När jag gjort färdigt programmet och "simulerat" den flera ggr på datorn (ska man alltid göra för att inte de ska bli fel innan man kör i en detalj)

Så körde jag programmet.. för att vara extra säker på att inget skulle gå åt fanders så tog jag en grej i taget (blockvis körning kallas de!)

 

Men ändå har jag kvar min känsla i magen och tur var väl de för vi fick akut avbryta två ggr... Första gången pga ingen skärvätska (måste man ibland ha för att kyla ner detaljen och verktyget, blir ju lite varmt annars)

 

Andra gången så började de glöda och sprätta små, små gnistor... Då vågade inte jag mer och stängde av...

Sen blev jag som alla i en sån "trängd situation"... FÖRBANNAD!

 

Adrenalinet var högt på mig när jag åkte hem... var retlig och förbannad läänge...

Blev både sur på mig själv och på att läraren inte fanns i närheten och kunde bistå med viktig info inför denna "körning"...

 

Fy de är som sagt inga leksaker man grejar med och skulle de gå åt fanders så vet man ju inte vad som händer...

Ja, imorgon är alltså dagen då allt ska "gå tillbaka till de normala".... Fast varje fiber i min kropp säger att de ÄR INTE NORMALT!!!

 

Jag ska gå tillbaka till skolan... dels för att jag måste avsluta de jag på börjat och dels för att de är ju inte mkt kvar nu.... Men sen har jag en liten, liten människa som tittar så på mig och säger med varenda fiber av sin lilla kropp och själ att han INTE vill att jag ska försvinna så länge om dagarna :(

 

Hur ska jag orka med?? Har papporna de lika svårt när dom använt sina tio dagar??

Jag verkligen pendlar mellan... "ÄSCH de ordnar sig!!!" till " Neeeeeej, jag vill inte, vill inte, vill inte".....

 

BVC-sköterskan tror att jag kommer klara av att pumpa ur och hålla igång amningen även om jag inte är hemma (jag både hoppas och ändå inte...) Jag vill ju ge min lille goding den bästa starten i livet vad de nu än är...

 

Jag  känner mig skyldig, elak och ego...

Får så ont i magen av att veta att jag måste "lämna" en sån liten.. Men jag har ju sambon och tyvärr får jag honom inte riktigt att tro på att jag inte misstror hans omvårdnad av vår son utan att de är mer mina egna "röster" som gör de hela svårt...

 

För de finns nog ingen bättre som kan ta handom vår son i nu läget... Om bara min kropp och hjärna kunde hänga på den tanken och vetskapen så vore ju de förträffligt!

 

Men just nu mår jag bajs.... Riktigt skit...

Men jag ska väl klara av detta oxå... Jag måste för barnens skull...

Så idag ska jag njuta av alla mina barn och tänka på att jag har de JÄÄÄVLIGT bra och sen hoppas att styrkan är med mig hela dagen imorgon... Jag kommer ju ändå hem till dom igen sen...

Åh pina!!!!!

 

///Malinsky!

Idag har tankarna gått på hög varv... Dels för att nu är de 9:onde dagen övertid och dels för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra/förväntas göra...

 

Jag menar de känns som om de är mitt fel eller att jag gör ngt fel för att ungen inte vill komma ut... :(

Jag menar de förvänats ju att barn nr två SKA gå snabbare att "få ut", men barn nr tre då??

 

Jag känner ju ingen så som nyligen fått barn nr tre och som kan säga hur de ska kännas/vara!!!??

Varför slutar all bebis info efter typ barn två?? Är de ingen som vågar skaffa fler barn efter de? Eller har jag bara tittat och lyssnat på fel ställen??

 

Oron just nu (och den är störst) är att jag kanske skadar mitt barn eller att de blir skadat av att vara inne för "länge"???

Men sen vet jag ju oxå att UL BF är ju inte 100% till förlitliga... Men de är ändå jobbigt att ha passerat både min egna "beräknade" och UL;s "beräknade" :(

Ändå händer inget och jag känner inget... :( (alltså jag känner bebis och den knuffas som vanligt!) Men jag har inga "känningar" :(

 

Så typiskt...

Så tankarna är många.. till och med sambon har "gett upp" och går nu mera och suckar och tycker att allt är tråkigt! Längtan är ju stor!!! Vi vill ju se "gruffalon" nu...

 

Känna lite bebis doft och bara få vara bebis lyckliga igen.... (för detta är sista gången!) DET HAR JAG BESTÄMT!

 

///Malinsky!!