scorpionmum

Fick mig en tankeställare idag... Satt runt ett bord där alla paren antingen ÄR gifta eller SKA gifta sig och sen lilla jag som faktiskt njuter av mtt sambo liv...

 

Jag menar att jag tycker jag har de bra som jag har de... Visserligen blir de lättare när man har barn och delar ALLT, lag-mässigt sett... men jag ser ändå ingen "nytta" med de...

 

Jag menar att jag skulle ju inte sagt NEJ om jag fick frågan (igen) ;) men jag är nog lite skadad efter morsans och farsans skiljsmässa... (tog åt mig mkt pga de, trodde bla.att de var mitt fel!) Får alltid känslan av att dom som gifter sig dömmer sig själva till skiljsmässa typ...

 

Ja jag vet fegt att tänka så och att jag kanske missar mkt pga de men de är tyvärr en sorts rädsla jag har.. Är rädd att mina barn ska känna samma skuld som jag kände...

 

Jag vet ju att de inte var mitt fel och att de var bäst så för alla parter men tyvärr har jag något psykiskt "brännmärke" av detta... (SKYLLER INGET PÅ MINA FÖRÄLDRAR!)

Men idag fick jag mig som sagt en tankeställare och funderade på att ta tag i mitt "spöke"... Tänka om och ändra attityd emot giftermål.. Jag menar de handlar ju faktiskt om fler än mig själv just nu.

 

Tror dock inte att sambon har lust att fråga igen efter ett visst antal "frågningar" :P (jaaaa jag vet jag är knäpp!)

Tänk då hur min sambo mår och tycker efter ett visst antal nobbningar :P USCH vad jag skäms... Men de är som sagt min spärr, min rädsla som stoppar mig...

 

Men som sagt.. när man minst anar så kanske jag slår till på stort och frågar själv...

men INTE detta året då ALLA verkar gifta sig och jag orkar inte tjat om fler giftermål....

De räcker med dom som jag får gå på ;)

//Malinsky!