scorpionmum

Ja, imorgon är alltså dagen då allt ska "gå tillbaka till de normala".... Fast varje fiber i min kropp säger att de ÄR INTE NORMALT!!!

 

Jag ska gå tillbaka till skolan... dels för att jag måste avsluta de jag på börjat och dels för att de är ju inte mkt kvar nu.... Men sen har jag en liten, liten människa som tittar så på mig och säger med varenda fiber av sin lilla kropp och själ att han INTE vill att jag ska försvinna så länge om dagarna :(

 

Hur ska jag orka med?? Har papporna de lika svårt när dom använt sina tio dagar??

Jag verkligen pendlar mellan... "ÄSCH de ordnar sig!!!" till " Neeeeeej, jag vill inte, vill inte, vill inte".....

 

BVC-sköterskan tror att jag kommer klara av att pumpa ur och hålla igång amningen även om jag inte är hemma (jag både hoppas och ändå inte...) Jag vill ju ge min lille goding den bästa starten i livet vad de nu än är...

 

Jag  känner mig skyldig, elak och ego...

Får så ont i magen av att veta att jag måste "lämna" en sån liten.. Men jag har ju sambon och tyvärr får jag honom inte riktigt att tro på att jag inte misstror hans omvårdnad av vår son utan att de är mer mina egna "röster" som gör de hela svårt...

 

För de finns nog ingen bättre som kan ta handom vår son i nu läget... Om bara min kropp och hjärna kunde hänga på den tanken och vetskapen så vore ju de förträffligt!

 

Men just nu mår jag bajs.... Riktigt skit...

Men jag ska väl klara av detta oxå... Jag måste för barnens skull...

Så idag ska jag njuta av alla mina barn och tänka på att jag har de JÄÄÄVLIGT bra och sen hoppas att styrkan är med mig hela dagen imorgon... Jag kommer ju ändå hem till dom igen sen...

Åh pina!!!!!

 

///Malinsky!